Gården Frösta är såklart uppkallad efter fruktbarhetsguden Frö. Själva gården är från vikingatid. När vi grävde infiltreringen till avloppet år 2005 hittade vi under grundvattennivån en välbevarad stridsyxa som daterades till 1100-tal. Tvärs över viken som det måste ha varit på vikingatid ligger Frösta ödekyrkogård. Kyrkan var med all sannolikhet en stavkyrka av trä och mest troligt är att det från början varit ett hednatempel där Frö helt enkelt en vacker dag byttes ut mot Vite Krist. För säkerhets skull har återupplivat traditionen att hylla vår inhemska fruktbarhetsgud och sedan 1990 håller vi alltid ett riktigt midsommarblot på Frösta. För att helgardera har vi även byggt ett kapell år Vår Fru Jungfru Maria.

Så här beskrivs Frösta ödekyrkogård i Ivar Arnös bok ”Gårdar och öden på glömda Mälaröar” från 1968.

”Av kyrkoanläggningen vid Frösta återstår nu endast kyrkogårdens mur av block och stenar, som omgärdar en plan av av ungefär 50×50 meter. Mitt i denna finns dock även några plana stenar, som tydligen en gång utgjorde en del av grunden till socknens första kyrka eller kapell. Med all sannolikhet var denna av trä, liksom flertalet av våra första kyrkor. Det må dock påpekas, att då Fru Helena Jakobsköld år 1691 anhållit om patronatsrätt för Arnö socken, framhöll nämnden vid Trögds häradsrätt ( enligt häradets dombok), att vid Frösta fanns ”gamla murar av ett kapell”, vilket ju tycks peka mot en stenbyggnad. Det sades därvid också att kyrkan därifrån flyttats till Arnön. Traditionen berättar, att kyrkklockan vid denna flyttning sjönk i fjärden utanför Kyrkhäll på Oknön. När man sedan skulle ta upp den, fick endast ” sötmjölksoxar” , d. v. s. sådana som helt uppfötts med söt mjölk, användas. Men försöket misslyckades därför att en av oxarna fått för dålig mjölk, varför klockan alltjämt vilar på sjöbottnen. Men därifrån kan man alltjämt under stilla kvällar höra dessa vemodiga klang genom vattnet, berättar de gamla. Det veterligen enda, som i skrift finns bevarat från kyrkan vid Frösta är ett gravkors av trä, nu förvarat i Enköpings museum, vilket bär årtalet 1404.”